Svar på en fråga!

Fick denna fråga från Vigdis;
Jeg lurer på en ting Bibbi. Du beskriver dine humørsvingninger og det psykiske slitet etter transplantasjonen. Hvordan takler Andri dette? Det kan ikke være lett for noen av dere?
Forhåpentligvis blir Roar transplantert en gang i fremtiden, og da kan jeg kanskje vente meg en annen vanskelig tid. Kan du si litt om hvordan Andri opplever det?

Jag vet att Andri har slitit otroligt mycket som anhörig och har det jättejobbigt nu också men på ett annat sätt. Först denna oro att se mig bli sämre och sämre och undra om och när ska det magiska telefonsamtalet komma. Han säger själv att han åldras 10 år denna tid. Hjälplösheten som han har känt att inte kunna göra något utan att bara finnas till. För mig har det absolut inte varit bara - utan honom hade jag aldrig klarat detta. Sen då jag blev transplanterad så trodde både han och jag att nu äntligen så blir allt normalt igen och vi kan komma i rutin och vardag och njuta. Då får jag dessa fruktansvärda humörsvängningar,är så medvetna om dem själv men kan inte styra dessa. Andri säger också att "detta är inte jag" och han har det jättetungt med det. Han vet inte om han vågar säga något till mig och framför allt vad han vågar säga. Antingen så reagerar jag normalt eller så "hugger" jag eller så kommer bara tårarna. Ibland blir jag så otroligt "girad" och går inte att stoppa och nästa sekund så orkar jag inget utan vill bara vara ifred. Vi upplever inte detta som en depression utan mer som en reaktion på medicinerna. Det är jättetungt för honom detta och jag får så dåligt samvete då jag inte kan stoppa det. Han har ju heller ingen att prata med som går igenom samma/liknande saker som han. Nu har vi ju träffat några familjer med respektive och det var skönt för honom att höra att han inte upplever detta själv utan alla de anhöriga har det tufft med oss efter en transplantation mer eller mindre. Jag ser också att han mår jättedåligt att inte få tillbaka den "gamla" Bibbi - hon kommer fram ibland men alldeles för sällan.
Det ska bli bra med uppehållet på Feiringkliniken både för honom och mig - jag får bara hoppas att vill jag ska komma hem på permis på helgerna *hehe*.

Nu är detta min upplevelse hur jag sliter och det Andri får utstå. Det behöver inte betyda att alla genomgår samma sak som jag efter en transplantation (fast vi är nu 4 st som sliter mer eller mindre med detta). Jag tror att det är viktigt att detta pratas om mera öppet och att man inte lägger någon tabu i detta. Kanske är det så att jag kommer lära mig att hantera mitt humör och humörsvängningar och med tiden så blir inte den lika stor i mitt liv men jag hoppas framför allt att den gamla Bibbi kan komma tillbaka för detta känns inte riktigt som att detta är jag utan någon helt annan person och det upplever Andri också.
Anhöriga sliter otroligt mycket både med oron innan och efteråt. Jag som transplanterad har till viss del min hjälp efteråt men anhöriga har inte mycket stöd varken i början eller efteråt. Detta är ju något som drabbar en hel familj och det borde finnas mera stöd. Nu har vi funnit vår väg genom att träffa medtransplanterade och deras respektive så vi kan prata om detta och det är otroligt nyttigt eller så umgås vi bara utan att prata utan den tysta gemenskapen ger tillhörighet. Sen får vi inte glömma bort att män och kvinnor hanterar saker olika, både de som är sjuka och deras anhöriga men Andri och jag har valt att prata öppet om detta och det hjälper oss att förstå och komma vidare.

Svar till Roar: Vi hade inget läppstift med oss så det var lite svårt men ska komma ihåg att antingen läppstift eller penna må jag ha med mig.