Tiden går!

Ju längre tid som går efter min hjärttransplantation ju mera lämnar man bakom sig. För mig är detta inget stort idag, kanske för att jag mår så bra.

Att genomgå en hjärttransplantation är bland det största och tuffaste man kan genomgå (all transplantation), då man tillslut får ett ja till att hamna på listan så är det absolut den sista utvägen som finns för att kunna behålla och få ett liv. Samtidigt så är det otroligt tuffa kriterier att komma på denna lista (har nämnt det tidigare) och alla undersökningar och väntan innan är jobbig. Sen kommer nästa steg, hinner jag få mitt organ innan min tid är ute? Ja, jag hann men tror det var på mållinjen. Det är en stor och tuff operation och INGEN vet utgången av den. Efter det så börjar uppträning och tillvänjning av nya organet och ALLA medicinerna som kroppen ska vänja sig till. Självklart svajjar det mentala emellanåt under tillvänjningsfasen samt som en krisreaktion vad man gått igenom men man kommer igenom den bara man kämpar. Många konstiga reaktioner i kroppen som jag skyller på biverkningar av medicinen men som med tiden ger med sig - det blir inte så stort då man fått sitt liv tillbaka.

Jag har också tagit fram en massa fakta från Internet från hela världen för att öka min kunskap om hur jag ska göra för att må så bra jag kan efter transplantation (kontrollbehov har jag *hihi*)

Jag har haft en otrolig tur som fått ett hjärta som matchar mig så otroligt bra og som inte hindrat min tuffa träning som jag genomför och jag har så otroligt många att tacka att jag har kommit så här långt, ingen nämnd och ingen glömd. Jag klarar mycket mycket mera än vad jag någonsin har trott jag skulle efter en hjärttransplantation och med tryggheten i att jag får kontroller var 3:e månad samt kontroll på Feiring så känner jag mig trygg på att mitt tuffa träningsupplägg inte förstör hjärtat utan snarare bygger upp den muskeln ännu mera. Vi samarbetar mycket bra, jag och mitt hjärta!

Det jag inte får glömma är att INGEN visste utgången av detta i och med att jag tackade ja till transplantation - det kunde likaväl gått åt andra hållet.
Jag kan i alla fall inte låta bli att tro att med en vilja, envishet, positivitet så har jag hjälpt till att komma så här långt som jag gjort men det absolut viktigaste att min matchning till organet verkar ha varit perfekt!

Tiden går fortsatt och tillsammans med mig!