Några musikfavoriter både norsk og svensk

Ett liv på övertid!

Det är precis vad jag har fått! Den som levt längst här i Norge med ett transplanterat hjärta är Bente och det var 25 år sedan hon blev transplanterad. Visst är mitt liv nu lånad tid och då måste jag göra det bästa av det för jag vet ju egentligen inte hur länge jag lever ,fast det vet ju ingen, men jag vet att jag lever på lånad tid.
Hur vill jag då leva mitt liv - jag vill kunna njuta - jag vill vara glad - jag vill inte oroa mig och längta efter något som inte är nåbart. Jag vill ha ett harmoniskt liv med människor som gör mig gladoch med människor som jag gör glad. Vill kunna hjälpa eller stötta mina nära och kära. Vill bara ha inre harmoni utan ett ont hjärta som gråter av längtan.

Nu då jag lever på lånad tid så vill jag Leva och Njuta av livet!

Pause

Nu tar jag en pause i bloggskrivandet. Inte för att jag mår dåligt, för det gör jag inte, utan snarare för att finna lite nya inspel, rutiner och harmoni. Känns nu också som det tar energi från mig just nu att blogga och behöver lägga den energin på annat just nu.

Ni som följer denna blogg, jag kommer tillbaka!

Inre harmoni.

Har nu alltså kommit ur min depression men har ännu inte funnit min indre harmoni, känner mig stressad. Hade det varit sommar eller vår så vet jag hur jag skulle göra för att få den, åka ut och fiska eller bara sätta mig vid ett vattendrag och lyssnat och tittat ut mot oändligheten - det är avstressande. Nu är det vinter och jag må finna ett alternativ till det - vissa använder yoga men jag är inte en sån tjej, snarare "bodypump och spinning" men det är lite svårt nu. Har försökt att få fram sylusten och den finns där men det är så tungt att komma igång detsamma gäller även mina planer att göra om i vårt sovrum. Det gäller inte bara det - allt känns nu tungt att komma igång med - får inte riktigt "arslet" ur vagnen med något, ska försöka att inte bli stressad av det också utan låt ting ta sin tid. Vet att jag stressar ner av musik men tyvärr har det inte hjälpt denna gång - det jobbiga är att detta också påverkar min nattsömn så jag inte får sova ordentligt på natten - vet egentligen inte varför, för jag upplever mig inte som tänkande eller oroande just nu utan har bara en inre stress inom mig som jag inte kan roa ner. Har lovat mig själv att inte tänka så mycket på varför utan låta tiden ordna detta.

Har även kommit på varför en del av min kondition är dålig - jag är på "höghöjdsträning"- (vi bor ganska högt upp i närheten av ett berg och har en del backar för att komma "ner på marknivå) kan skidåkarna "skylla" på det så kan jag också använda det som en ursäkt, går lite lättare då *hehe*.

Snö i Drammen

Inte många ord behövs till denna bild men snö har vi i alla fall!!

Söndagsmorgon

Nu har jag varit vaken några timmar, det har snöat ännu mera i natt. Kokade lite kaffe och satt mig på altanen/terassen och njöt av mitt morgonkaffe. Så tyst - vitt och otroligt vackert. Hör fåglarna vakna men annars är det helt tyst ute - inte en bil eller människa hörs. Bara tystnad med en vacker fågelsång. Detta är livet och värt att njuta av!

(bilden är inte min egen då min kamera inte vill fungera)

Längtar till våren!

Sitter och tittar på sommarbildern och längtar bara till allt ska bli grönt igen. Kontrasten att titta på dessa bilder och ut genom fönstret är enorm, snö, snö och åter snö. Visst är det vackert med allt det vita men värmen och färgerna som våren kommer med är oslagbar. Idag har jag också hämtat tyger som jag har beställt och ska börja sy - förbereda vårens intågande *ler*. Det var länge sedan som jag hade sylust och det är skönt att den har kommit tillbaka, sakta men säkert går livet tillbaka till det normala.
Det är skönt att kommit ur depressionen och att krafterna åter kommer tillbaka. Biopsin jag gjorde häromdagen var fin som vanligt *ler*, blodproverna blir bättre och bättre och nu har vi börjat minska en del på medicinerna och det tackar man för. Nya blodprover om 10 dagar och ny biopsi om c:a 3 månader.

Tabukänslor

Nu är jag på rätt spår igen men har haft en månad som varit jättejobbig. Infektionerna som jag fick samt medicinerna gjorde att jag "landade" och jag landade hårt och fick en depression. Det jag skriver nu kan jag tycka vara tabu att egentligen skriva och tänka om men jag är som jag är och säger som det är. Vill tillägga redan nu att Jag är otroligt glad att Jag Lever och att Jag fått Livet tillbaka. Kanske är det bara jag som transplanterad som fått dessa känslor eller så är det så att det är Tabu att "prata" om det. Kanske upplevde jag dessa känslor då det gått så fort från jag var "frisk" tills jag fick en dödlig sjukdom, jag vet inte men dessa tankar jag skriver om har jag i alla fall haft under denna månad. Vet egentligen inte varför jag skriver ner dem, kanske ska de finnas kvar i mitt huvud men det är inte Jag.
Då jag fick infektionerna (helt vanliga som vilken människa som helst får) så blev jag sängliggande igen som vilken människa som helst med influensa! Jag började tänka på allt jag gått igenom på kort tid, (lite över 1 år). Chocken över vad jag gått igenom och tror att jag haft styrka och gott mod hela tiden och det har hjälpt mig igenom denna väntetid på nytt hjärta. Samtidigt så kom tankar såsom att jag kände mig ensam, kanske ensamast i hela världen - saknade min familj, mina barn och mina underbara vänner i Sverige. Tyckte riktigt synd om mig själv - tappade matlust - orkade inte göra något - fick ont i bröstbenet av all hosta - kände mig verkligen liten..Tårarna flödade - A behövde bara titta på mig så strömmade tårarna ner och tankar som.
- Var det rätt av mig att tacka ja till transplantation av hjärtat. - Ska man kanske ha låtit livet få gå, alltså jag hade dött. - Var det rätt att tacka ja och manipulera med livet - Är jag värd denna andra chans - Orkar jag kämpa ännu en gång att komma tillbaka till livet (då jag var sjuk så kämpade jag att hålla mig i livet) - Jag kunde faktiskt ha dött men fått lugn och ro. - Vem blir glad över att jag lever, någon annan har dött och donerat sitt organ till mig....

Massor med jobbiga känslor och tabuområden. Nu har det vänt även om jag fortfarande känner mig ensam i mina tankar och ibland ensam i livet så är jag otroligt glad för att jag lever men dessa tankar kanske kommer tillbaka och jag hoppas att jag ger samma svar som jag gör nu.
Jag älskar Livet även om det känns ensamt men jag vet att jag har en styrka och kraft som många gömmer och inte vill ta fram. Det är otroligt tungt att komma ur en depression, men samtidigt så då jag har tagit mina mediciner punkt och prick så ha jag vetat att dessa tankar går över. Hade jag däremot struntat att ställa klockan och ta medicinen i tid så hade jag behövt proffshjälp. Längtan efter mina barn är olidlig - de dem gått igenom skulle jag bara vilja radera ut - vilja ha dem nära mig - vilja ha mina vänner nära mig och kanske säga till mig - nu följer du bara med, men jag som otroligt stark personlighet kan också skjuta vännerna ifrån mig med min tystnad den som vet vad tystnad betyder och som vet jag inte mår bra är mamma. *ler* men vem vågar göra något som inte Bibbi godkänt - jag visar ju alltid mig så stark och som jag inte behöver någon - men alla gör det och det måste jag bli bättre att visa.
Nu mår jag bra igen - då ska stenen byggas steg för steg och inte ett helt berg på en gång. Jag Längtar efter mina barn (fast de är stora)och vänner. Längtar till att ha ett "normalt" liv. Jag är ju frisk nu!
Tror att jag kommer komma "ner" flera gånger men vet också att jag kan komma mig ur detta och gör jag inte det så vet jag att jag ska söka hjälp.

Detta var lite "tabuprat", saker som Jag känner att en transplanterad inte ska prata om utan Jag Ska vara Tacksam och Glad över en ny chans, det är jag men jag förnekar inte de känslor som kan uppstå då jag går "ner" mig...
Jag längtar tills mitt liv är "normalt" igen, fast det kommer det nog aldrig att bli men då jag kan göra det jag vill, åka till Stockholm en helg och träffa mina barn mm.

Sen har jag en underbar nyhet som bara värmer i mitt hjärta, en av "Mina Anglar" vänner som jag träffat då jag varit sjuk ska ha barn. Kanske är det inte så märkligt att bli gravid, men har man försökt i många, många år så är det värt att fira. Få känna ett annat liv växa i sig, få möjlighet att bli mamma och pappa, få chansen att uppleva glädjen att få vara mamma (och pappa), Det är värt att fira!!! Jag glädjer Mig till att följa er! Ett stort grattis till en underbar blivande Mamma (och pappa som jag inte känner). GRATTIS VÂNNEN!

Livet är inte lätt men det kunde vara värre *ler*

Till Dig!

Är stolt och älskar dig så mycket! Musik gör saker lite lättare, vet att du också finner styrka i det!

Tankar och ord från anhörig

Anhörigas delaktighet och psykiska belastning då någon i deras närhet blir sjuk får inte glömmas bort. De går igenom samma "helvete" som den som är sjuk. Jag har fått lov av min älsta son (19 år) att kopiera ner hans ord från hans blogg som jag vill dela med mig till er. Då jag läste detta fick jag en och två tårar i ögat, har inte försått hur jobbigt han har haft det (samt dessa ord delas säkert med fleras). Kan bara säga att jag är rörd och berörd av det han skrivit och Nu tar Vi nya Tag och börjar Leva igen och ta tillvara på allt fint vi har och den kärlek som vi har till livet. Livet är underbart och alla får inte en andra chans att leva. Tack för de fina orden, de gav mig en liten "spark" i baken. Älskar Er så mycket, tack för ni finns! Här kommer hans ord!

Hmm.. Frågan är till vilken grad man ska hylla detta.

Nämligen ens hjärta.. är nog en av få som har haft en mamma som varit dagar ifrån att dö så länge inte ett hjärta dykt upp för transplantation.. Man har verkligen insett att det är något som man aldrig får förlora så är det ens eget hjärta.. Hjärnan kan man förlora tillfälligt.. (gör det dagligen) men den dag ens hjärta dör och alla värderingar samt åsikter som finns i det.. Då har man ingenting mer att leva för..

Känner att transplantationen, samt den oerhörda lyckan då jag fick samtalet från pappa att morsan var på väg in i illfart till sjukhuset.. Bara det är värt att hylla samt att det förändrade mina värderingar sjuåthelvete.. och tror nog ingen annan människa än Jessica sett mig så lättad och lycklig.. Haha grinade fan som en flicka xD

Snön den bara faller ner!

Igår så snöade det och snöade och snöade. Idag är det i alla fall uppehåll men någon måste ut och skotta/mokka lite snö idag (blir nog A), jag kan stå och stötta honom *ler*. I morgon ska det snöa ännu mera så vad vi ska göra av all snö har jag ingen aning om, men det är så vackert och ljust med all snö så man ska inte klaga..
Idag ska jag lära mig lite mera om min kamera så jag kan använda alla funktionerna och förhoppningsvis så blir bilderna bättre - sen ska jag försöka ta mig i nacken och gå ut och träna lite (bara lite), känner lite rädsla att jag ska ta i för mycket och bli sjuk igen..Det är aldrig lagom för mig - antingen är det fullt ös eller ingenting, där måste jag lära mig att finna en bra balans, ett litet mellanting. In morgon kväll är det dags för Oslo igen och på onsdag ny biopsi och prover.

Biverkningar

En av biverkningarna som transplanterade kan få pga medicinerna är ökad hårväxt i ansikte och på kroppen. Jag har fått det och upplever det som jättejobbigt, i alla fall i ansiktet. Nu det många som säger att de inte ser det, men jag ser det varje dag och det har varit jättejobbigt. Visst kan man byta medicin men samtidigt så är det ett stort steg att ta då de övriga organen mår så bra av medicinen så det gäller bara att finna det som passar mig för att ta bort hå.rväxten. Det finns massor med olika preparat på marknaden (hemmametoder) såsom vaxning, olika kemikalier (krämer), rakning och den som jag har fastnat för. Slipning, helt underbart - små "sandpapper" som du med cirkelrörelser "polerar" huden med. Det fungerar och det är något jag kan leva med och jag upplever att det blir jättebra. Så denna metod kan jag rek till er, men smaken är som baken *ler* (olika) men denna metod passar mig utmärkt. Första gången tog det lite tid inhnan man fått in rörelserna och hur hårt/löst man ska göra dessa cirkelrörelser. För många är det säkert inga problem med denna biverkning men för mig så har den varit jobbig. Sen är den även dosberoende och kan minska då dosen på medicinen minskar men under tiden så har jag funnit min lösning på detta. Alla transplanterade behöver inte få denna biverkning - vi är alla olika men jag fick den och vill dela med mig av den erfarenheten till er som också kanske får/fått den eller ni som inte är transplanterade och har generad hårväxt.

Transplantationslista från Riksen, Oslo tom 31/12-08

Dubbelklicka på denna bild så den blir lite större, jag är en av de som blev transplanterade blev nr 27 detta år!

Känslor som bubblar!

Just nu har jag massor med känslor som bubblar inom mig så många att jag varken kan sätta ord eller skriva ner dem, vet bara att de både är positiva och negativa känslor. Nu är det 3 månader sedan jag fick nytt hjärta och mycket positivt har hänt sedan dess men även saker som jag trodde jag skulle förstå men inte förstår förrän nu som detta med biverkningar på medicin bla, det är egentligen inga stora saker men som kvinna så gäller det att försöka hantera den biverkningen med ökad hårväxt. Det syns inte så mycket enl andra men JAG ser o ch jag är bara 40 år (ok lite över)det känns äckligt för mig, må bara finna något bra medel att fjerna det med. Har bestämt mig för att så länge medicinen fungerar så bra med min kropp så får jag hantera den biverkningen så gott jag kan. Massor med känslor som bubblar upp inom mig såsom var det så här allt skulle bli - vad förresten - jo jag har ett hjärta som slår - men är det så här jag vill leva mitt liv. Som sagt massor med bubblor.... Det var lättare att vara på sjukhuset för då hade man den sociala kontakten med folk, nu känns dagarna lite tunga fast jag försöker vara positiv.
Längtar nu till våren - har planerat i mitt huvud hur jag vill ha trädgården - ska bara se till att få lite muskler i armarna för det ska grävas och fixas såsom jag vill ha det. Även fast det är lång tid kvar funderar jag också på - vad ska jag göra när jag börjar jobba igen mm mm. Som sagt massor med bubblor inne i mig och min huvudsakliga uppgift är att samla styrka och fysiskt bygga upp mig efter c:a 1 år med soffliggande.

På onsdag ska jag göra en ny biopsi (hm) hade hoppas att det skulle dröja lite till - den sista biopsin gjorde så fruktansvärt ont - inte då de stack utan då de skulle finna in i hjärtat för att ta prov.. På onsdag vill jag inte se skärmen för då kommer jag spänna mig då de ska förbi det området som gjorde så ont sist men vad är det som säger att det gör ont denna gång - har bara gjort det en gång tidigare så jag hoppas det bara var tillfälligt..
Sen är det alla - du ska - du bör - var positiv - var glad - var tacksam - allt detta står mig ibland upp i halsen. Som oftast 97% av mitt liv fungerar det så, de 3% då jag inte följer detta mönster ska jag känna mig dålig som människa då? Det tänker jag inte göra, det finns inga felfria människor och jag är inte felfri.

Tacksam

2 infektioner ska inte få mig att gå ner på knä, det har varit lärorikt men nu är det dags att ta fram det positiva ch gå framåt, visst kommer det komma motgångar men mitt motto har alltid varit "det finns inga problem bara lösningar" dags att leva upp till det mottot igen.
Jag är tacksam att jag inte haft en enda avstötning så här långt.
Jag är tacksam för att ha livet i behåll.
Jag är tacksam för jag har en underbar man och underbart hus.
Jag är tacksam för våra 3 underbara barn.
Jag är tacksam för alla underbara släktingar i alla världens hörn såsom, USA, Island och Sverige.
Jag är tacksam för alla underbara vänner.
Jag är tacksam för att vakna varje dag utan att ha problem med att andas.
Jag är tacksam att vi kommit så långt med teknologin så avstånd med släkt och vänner från alla hörn känns så nära.

Nu låter detta som en predikan men det finns så mycket att vara tacksam för - man får inte heller glömma bort att det finns folk som har det värre. Den största utfodringen jag har är mitt tålamod och det är något jag har att jobba med. Sakta men säkert så går infektionen tillbaka men som transplanterad så tar det längre tid att bli av med infektion men "vad är en infektion mot vad jag kunde ha haft" egentligen ingenting. Från dag 1 efter transplantation så har allt bara gått uppåt så att jag får 2 infektioner efter varandra är egentligen ingeting. Har mått oförskämt bra och haft en otrolig tur att få ett hjärta som matchar mig så otroligt bra att jag inte fått en enda avstötning, visst kan det komma men ju längre tiden går ju mindre blir risken att jag får det. Nu ska jag egentligen inte ta ny biopsi förrän om 3 månader men de kanske vill ta en emellan pga denna infektion, det känns otroligt tryggt med de extra kontroller som jag får.

Det finns inga problem - bara lösningar!

Mot ljusare tider!

Nu går vi mot ljusare tider, liksom jag. Känner mig lite starkare nu men samtidigt orkeslös men det tar sig nog det också. Blev otroligt besviken på min kropp och knopp hur den reagerade, först influensan (då kunde jag i alla fall se lite positivt) men direkt på detta även CMV (då med alla biverkningar på medicin) som fick mig att gå ner ännu mera i källaren men nu är jag halvvägs upp igen. Besvikelsen att jag kommit igång så bra med träning och kände mig så stark psykiskt och glad över att allt gått så bra från operation men detta är en nyttig erfarenhet att bli tvungen att tänka och känna att detta är inte lätt samtidigt "landa" lite och reflektera vad jag gått igenom och allt faktiskt gått bra, några infektioner ska inte få rasera allt (det kommer säkert flera). Nyttigt att känna att man faktiskt är lite sårbar också och inte en supermänniska som efter så kort tid ska klara allt just nu i alla fall. Snart ska jag komma igång med träningen igen och det ska bli skönt men avvaktar lite till. I kväll ska jag till sjukhushotellet för i morgon är det dags för ännu en biopsi samt samtal med läkaren. Ännu nervösare inför denna biopsi men ok, jag får ta det som det kommer.
I alla fall har det varit helt underbart att få ha "lilleman" här i en vecka, och längtar tills den "stora sonen" har tid att komma över. A:s son ska nu på söndag in till militärtjänstgöring ett år så jag har förvarnat honom om de obligatoriska bilderna i militäruniform då han har permis *ler*.
Tar en dag i taget nu och ser lite på dagsformen vad jag orkar göra och den blir nu sakta men säkert bättre.

Ensamhet

Jag tror inte att jag har förändrat mig som person sen jag fick mitt nya hjärta, jag är den samma Bibbi som jag allid varit men nu är jag "frisk". Ensamheten känns större nu än då jag var sjuk - upplever att människor runt mig talar och skriver till mig annorlunda (precis som jag skulle vara döende). Detta förstärker också min ledsamhet och sorg och humörsvängningar - men vad andra gör kan jag inte göra något åt mer än försöka förklara och ge dem tid samtidigt som jag måste finna mig ett substitut för den ensamhet jag känner. Ja, jag äter starka mediciner som gör mitt humör labilt men det är det bara de närmaste som ser och för dem är det jättetufft. Pratade med en i nätverket för transplanterade och fick mycket hjälp av honom, han tranplanterades för 2,5 år sedan och allt jag går igenom med känslor och bekanta och vänner har han också gått igenom, skönt att höra att man inte blivit helt tokig. Det
borde också finnas ett nätverk för anhöriga till transplanterade - detta är jättejobbigt för dem att både se mig ledsen samt att jag skjuter undan honom och går in i min egen lilla värld, jag vet att det inte är rättvist - det var inte så det skulle bli när jag fick ett nytt hjärta att vi glider ifrån varandra för han inte vågar säga något till mig utan att jag börjar gråta - vi skulle ju komma närmare varandra i och med allt vi gått igenom. För mig blir det extra jobbigt att se att detta påverkar A negativt blir ännu mera ledsen och vill komma ur detta fort men vet inte hur jag ska göra. Nu har jag inte heller kunnat träna på en månad med influensa och CMV, är för orkeslös till det men det ska bli skönt då jag orkar göra det igen. Sen är det bara att finna substitut för denna ensamhet (vad det ska vara vet jag inte nu men jag kommer nog på något). Sitter fortfarande i karantän (=får inte åka ur landet på några månader till)så vi kan inte resa någonstans och få energi och nya intryck.
Ville bara till sist säga att Jag är den samma Bibbi som ni kände innan jag fick ett nytt hjärta - bara med mer energi.

Tufft

Egentligen ska ju jag vara glad och lycklig och egentligen är jag det, då jag blivit frisk. Vet inte om det beror på den nya medicinen som jag fått tillsammans med all annan medicin som jag gör att jag känner som jag gör just nu, känner mig skör, börjar gråta för det minsta lilla, känner att jag kan explodera när som helst, har inte ork till att göra det mitt huvud vill. Behöver nu mobilisera hela min styrka för att komma ur detta så jag kanske inte kommer skriva på en stund. Livet ska vara en dans på rosor men så är det inte just nu.

Grillning den 2 januari

Lilleman ville grilla kött - helt ok, han fick vara grillschef igår!

Första inlägget detta år!

Då jag är den som aldrig mera får sovmorgon i hela mitt liv (kom på det igår *ler*) så kan jag skriva lite då de andra sover.
Nyårsafton avslutades med god mat och en massa raketer som Andreas och Yngvar smällde av, vi hade en fantastisk utsikt så vi kunde se åt alla håll med smällare och jag blev så varm i kroppen att känna "jag får vara med 2009" *ler*.Yngvar var kvar till kvällen efter och kosade med oss, skönt att ha barnen runt sig.

Den nya medicinen som jag tar tillsammans med de övriga, oj, oj blir så känslig i humöret, ena stunden så vill jag explodera nästa så står tårarna som en fontän på mig - känner mig mera orkeslös i kroppen sen jag började med medicinen mot CMV och det gör mig också irriterad då jag inte orkar något här hemma, men man får väl vara glad att det inte var värre.
Igår så åkt vi och tittade på en ny skrivare - multimaskin - en kanske lite för avancerad kan jag tycka men jag har ju all tid i värden att lära mig den så vi får se. Ett av min krav var att den skulle vara trådlös men tänke såklart inte på allt krångel då man inte är dataexpert med konfigurering hit och dit och så fattar man i alla fall inget alls. Nu längtar jag ÄNNU MERA EFTER TOBIAS som skulle fixa detta på 10 min.
Idag ska vi kosa oss med genispelet och tacos, i morgon åker minste killen hem, vill inte - vill han ska vara här längre men skolan hans börjar och han har sina vänner i Stockholm. Detta var mitt inlägg på första året - skritråkigt skrivet men det blir väl bättre - nya bilder kommer snart.