Lördag och Söndag

I Lördags kom A till mig och vi tog en tur till Oslo. Jag lär mig mera saker för varje dag som går. Nu förstår jag varför rehabiliteringen är så lång efteråt Även om mitt huvud och allt annat känns ok i kroppen så har jag inte det minsta tillstymmelse till muskler eller ork (de enda musklerna som fungerar är ansiktsmusklerna (*ler*) Vi hade i alla fall en trevlig dag på 5 timmar i Oslo, satt på cafe några gånger och sen åt vi lite Tapas. Då vi kom tillbaka så var jag så besviken att jag inte orkat gå mera och i rask och intresserad takt, tillslut blev det bara jobbigt. Sen då det var mycket folk var jag så rädd att de skulle komma åt mitt bröstben så det blev bara jobbigt det. Men det var en nyttig tur för mig som fick mig att vakna upp ordentligt.

Söndagen höll vi oss runt sjukhusområdet och tog våra promenader och pratade, var också nyttiga för Andri att se även om jag är talför och tror jag orkar så gör jag inte det. Det var en underbar känsla att få vara tillsammans med han en hel helg, bara vi två. Âta tillsammans, sova tillsamman och bara vara. Snart om några veckor då jag kommer ut i verkligheten=hem så kommer jag få det tufft. Men det ska bli underbart att få komma hem till vårt hem.

Mina största ppgifter när jag kommer hem och många, många, många månader framåt blir: Ta medicin regelbundet, mycket motion (behöver byggas upp från början i kondition och styrka) kommer ha fysoterapi i 6 månader samt att jag ska lägga upp mitt eget träningsprogram, vikten (ska bara gå ner i vikta),ej stressa, njuta av livet tillsammans med Andri. Detta kommer bli jättetufft i alla fall de tre mellersta och jag hoppas mitt tålamod inte förstör något.

Detta var en nyttig erfarenhet att känna att man vill men inte orkar och en tuff erfarenhet att behöva bygga upp precis allt på nytt igen.

Har lite problem med datan här på hotellet så det kanske inte blir inlägg varje dag men jag försöker komma in och läsa och skriva både mail och blogg.

Ha en underbar måndag

Väntan

Denna väntan att veta när man blir frisk är olidlig. Jag känner också att jag fysiskt blir sämre, Simdaxen har kortare effekt varje gång och inte lika stark som de tidigare gångerna, men den gör att jag känner mig "pigg", slipper vara så tungandad - kan prata i telefon utan att bli anfådd.*ler*. Skulle inte Simdaxen finnas eller hjälpa alls så skulle jag inte kunna vara hemma utan hade nog legat på sjukhus. Känner mig lite friskare av att vara hemma. Sen är det inte mycket jag kan göra, orkar inte och blir jättelätt anfådd. Jag har ett "liv" men ändå inte, jag bara finns till.. Detta liv skulle jag aldrig orka leva om jag inte visste att jag kan bli frisk. Även om jag kommer vara patient i resten av mitt liv men jag kommer förhoppningsvis ha ett liv.
Rent psykologiskt och mentalt så försöker jagta fram det starkaste jag har inom mig. Styrkan att skratta, styrkan att kunna se och bry sig om andra, styrkan att försöka säga till mig "jag är en dag närmare", kunna gråta ena timmen och tänka, "det var skönt att gråta" men nu är det nog. Kunna se bort från tristessen, kunna tänka att det finns faktiskt många som har det mycket värre. Inte ha ett tidsperspektiv (fast jag har sagt 6 månader som jag efter 4 ändrar till 6 igen).
Kunna se det positiva som tex - mina njurar fungerar jättebra - jag tål medicinen utan en massa biverkningar - blir jag sämre så finns Simdax (fast den är jobbig och då får jag lite biverkningar eller vad det är, men det tål jag då jag blir bättre av den) - jag har underbara sköterskor och läkare - en underbar man - underbara barn och ett underbart hus. Nu har jag säkert glömt något positivt men det jag vill säga som jag sagt tidigare.
Jag har gjort ett val att jag SKA bli frisk och det är inget att diskutera..
Något som hjälper för mig är att skratta och få berätta mina roliga historier (oftast så skrattar jag mest, men vad gör det - skratt smittar av sig och man mår bra).

Stolthet

Dessa två gör att jag kämpar, A är 14 år och T är 19 år.
De är mina stoltheter och gör mig så glad och så nöjd. De bor med sin pappa i Stockholm så just nu (när jag är sjuk) så träffas vi inte så mye. T har nyligen tagit studenten (det är lika stort som konfimation i Norge) och jag kunde inte vara med, orkade inte åka så lång.. Den dagen grät jag och bara kände att livet var så fruktansvärt orättvist, att jag inte kunde vara med på hans studentfirande. Det är som att inte kunna vara med då barna gifter sig..hmm Men underbar som han är så skickade han mig både bilder och sen hade han gjort ett fint album med personlig text till som jag fick sist han var här. Kändes som jag var delaktig i hans student... Är så stolt mamma..
A spelar innebandy (fotboll tidigare), har inte kunnat vara med på en träning eller innebandymatch. Då jag bodde i Stockholm så fanns jag med på varje träning och alla matcher, ordnade med allt runt laget och var även fotbollstränare då de saknade hjälp vid matcherna... Denna grabb har bollsinne och att han nu väljer innebandy är också bra..Kämpar med skolan och gör sitt bästa men som tonåringar är så finns det mycket hormoner just nu.. *ler*..Mycket av det han går igenom har även hans storebror gått igenom även om inte storebror tror att de är så lika.. men en mamma vet *ler*.

Dessa två är mina stoltheter och gör mig så varm i hjärta. De har alltid varit en central roll i mitt liv, mera central då de bodde med mig. Jag har givit dem trygghet, närhet(jag tycker om att pussas och kramas fast ibland vill de inte *ler*) och socialkompetens , de vet vad som är rätt och fel och bara de gör sitt bästa och trivs med sitt liv och är glada så är jag så nöjd. Samtidigt så vet de att jag alltid finns till hands för dem..

JAG SKA bara vara med på nästa student - se mina barn kanske gifta sig med underbara kvinnor, ge mig barnbarn (oj vad jag ska vara barnvakt), kunna fira deras födelsedagar personligt.. Måste bara säga: JAG ÄLSKAR ER AV HELA MITT HJÄRTA (även om det inte är helt *ler* sorry kunde inte låta bli att skämta men ni vet hur mamma är *ler*). Ska göra allt för att klara detta...Jag ska bli FRISK..när vet jag inte men jag ska kämpa tills det sker.