Väntan

Denna väntan att veta när man blir frisk är olidlig. Jag känner också att jag fysiskt blir sämre, Simdaxen har kortare effekt varje gång och inte lika stark som de tidigare gångerna, men den gör att jag känner mig "pigg", slipper vara så tungandad - kan prata i telefon utan att bli anfådd.*ler*. Skulle inte Simdaxen finnas eller hjälpa alls så skulle jag inte kunna vara hemma utan hade nog legat på sjukhus. Känner mig lite friskare av att vara hemma. Sen är det inte mycket jag kan göra, orkar inte och blir jättelätt anfådd. Jag har ett "liv" men ändå inte, jag bara finns till.. Detta liv skulle jag aldrig orka leva om jag inte visste att jag kan bli frisk. Även om jag kommer vara patient i resten av mitt liv men jag kommer förhoppningsvis ha ett liv.
Rent psykologiskt och mentalt så försöker jagta fram det starkaste jag har inom mig. Styrkan att skratta, styrkan att kunna se och bry sig om andra, styrkan att försöka säga till mig "jag är en dag närmare", kunna gråta ena timmen och tänka, "det var skönt att gråta" men nu är det nog. Kunna se bort från tristessen, kunna tänka att det finns faktiskt många som har det mycket värre. Inte ha ett tidsperspektiv (fast jag har sagt 6 månader som jag efter 4 ändrar till 6 igen).
Kunna se det positiva som tex - mina njurar fungerar jättebra - jag tål medicinen utan en massa biverkningar - blir jag sämre så finns Simdax (fast den är jobbig och då får jag lite biverkningar eller vad det är, men det tål jag då jag blir bättre av den) - jag har underbara sköterskor och läkare - en underbar man - underbara barn och ett underbart hus. Nu har jag säkert glömt något positivt men det jag vill säga som jag sagt tidigare.
Jag har gjort ett val att jag SKA bli frisk och det är inget att diskutera..
Något som hjälper för mig är att skratta och få berätta mina roliga historier (oftast så skrattar jag mest, men vad gör det - skratt smittar av sig och man mår bra).