Paus

Nu tar jag pause till efter helgen. Har en del att ordna här hemma innan sommarfesten. Det tar lite längre tid än vad det brukar men skoj ska vi ha....

Frågestund

Nu har jag skrivit så mycket från mitt hjärta, kanske finns det funderingar ute bland er bloggläsare om olika saker, inga frågor är tabu; du frågar och jag svarar så gott jag kan. Du får jättegärna ställa mig frågor som du funderar på så ska jag försöka svara på dessa. Vill du vara anonym så är det helt okey, jag samlar på mig alla frågorna och svarar i punktform. Du kan antingen ställa frågan direkt via min blogg eller till min mailadress: bibbi_brannas@hotmail.com.(har inte lärt mig länka min mailadress så ni får kopiera den). Samlar på mig frågorna och svarar nästa helg på de jag har fått in..(så ni inte undrar varför ni inte får svar direkt).

Frågor och svar ang organdonation

Dessa frågor och svar har jag kopierat från: http://organdonasjon.no/

Spiller alder noen rolle?
I prinsipp er det ingen aldersgrense for å kunne være donor. For hjerte og lunger vil det likevel i praksis være en øvre grense på 50-60 år. For andre organer, som for eksempel nyrer, er det ingen aldersgrense så fremt organene er friske. Men dette trenger du ikke tenke på i din vurdering av om du vil si JA til donasjon. Dette vil helsepersonell ta stilling til der og da hvis organdonasjon skulle bli aktuelt.

Hvilke organer kan jeg gi bort og må jeg i tilfelle si ja til å gi bort alle disse organene?
Vi har syv organer vi kan gi bort; ett hjerte, to lunger, to nyrer, en lever og én bukspyttkjertel. Når du informerer dine nærmeste om din holdning til donasjon kan du også si fra hvilke organer du er villig til å gi bort.
Kan man bli donor om man har en sykdom og/eller bruker medisiner? Det er kun om man har eller har hatt kreft eller HIv/aids som utelukker organdonasjon. Medisinbruk og andre sykdommer skal man ikke behøve tenke på.

Kan de pårørende få vite hvem som har fått organene?
Det er lovfestet at donasjon skjer anonymt. Pårørende vil likevel få opplyst om hvilke organer som er benyttet og om transplantasjonen(e) har vært vellykket.

Får familien anledning til å ta farvel med den avdøde før donasjon finner sted, og får familien den avdøde tilbake etter at donasjon har funnet sted?
Familien vil alltid få anledning til å ta avskjed med den avdøde før donasjon finner sted. Etter at donasjon har funnet sted, vil operasjonssåret bli sydd igjen som etter en vanlig operasjon og den avdøde bli stelt på samme måte som andre som dør på sykehus.

Pårørende kan om de ønsker det, delta i stell av den avdøde og arrangere en minnestund slik det ofte gjøres etter dødsfall på sykehus. Donasjon medfører vanligvis at utlevering av den avdøde fra sykehuset til familien/begravelsesbyrået vil bli forsinket med ca. 24 timer.

Hva er kirkens syn på donasjon?
Den norske kirke er positiv til organdonasjon. Det gjelder også de aller fleste kristne kirkesamfunn, inkludert den katolske kirke. Det finnes imidlertid andre religiøse grupper som har en kritisk/negativ holdning.

Trött och matt

Har varit trött och matt sen i måndags. Igår orkade jag inte träna hela mitt pass som jag brukar. Vad sker? Så kom jag på - tandläkaren, jag var ju där i måndags och hon tog bort en del amalgam så jag ska få nya krona på två tänder då den gamla amalgamet hade spräckt tänderna. Jag finner inget annat än att jag har reagerat otroligt starkt på detta - och då jag har sänkt immunförsvar så har jag nog reagerat starkare. Jag är helt säker på att detta har gjort att jag är så trött och orkelös samt en fruktansvärd huvudvärk..
Undrar nu bara hur lång tid det tar innan detta går över?

Förslag om ställningstagande till donation.

I Sverige diskuterar man nu att alla som deklarerar ska ta ställning till Donation. På deklarationsblanketten ska man fylla i ja eller nej. Ett bra förslag tycker jag. Jag hoppas bara att man tänker på att detta register måste hela sjukvården ha tillgång till dygnet runt och inte bara kontorstid måndag till fredag.

Då var det vardag igen..

Allt som vanligt hos oss igen *hehe*. Skulle till tandläkaren nu på morgonen och hade planerat en tid som jag så jag också skulle hinna till min läkare. Alltså tandläkaren 8:20 och fastläkaren/husläkaren kl 10:20. Då vi kommer till bilen så startar den inte, kl är nu 8:00 (hjälp), ringer taxi samt till tandläkaren att jag är lite försenad..Japp så var vår tur tillbaka i livet, något som i alla fall var bra med det hela att jag hann inte vara nervös inför tandläkaren. Tog längre tid än beräknat, typiskt så kl 10 var jag klar, bara att ringa till taxi igen för att hinna till husläkaren. Oj, kom precis fram i tid. Andri ringde och sa att nu var bilen på Toyotaverk, då blir det hyrbil igen för oss. Snart dags för en ny bil tror jag...vi bara skrattar åt våran tur eller vår olycka (beror hur man ser det) men det är ju bara en bil och har aldrig åkt taxi både till tandläkaren och läkaren tidigare..hm.
I alla fall så höjde läkaren upp min blodtrycksmedicin lite till, dubblade dosen. Det systoliska var bättre men inte det diastoliska (146/100). Jag känner skillnad i kroppen sen hon satt in ACE-hämmaren, känner mig inte lika stressad i kroppen nu och är helt övertygad om att stresshormonerna i min kropp påverkade så jag fick högt blodtryck.
Ja, det ska nog bli ordning på blodtrycket också.
Detta var min händelserika dag. I morgonbitti så är det träning igen, fast jag har skött mig även om jag inte varit hos fysioterapeuten, cyklade igår 17 km på 30 minuter, men måste erkänna att det var tungt och jag bet ihop de sista 5 minuterna och de 5 var låååånnggaa, men jag klarade det *hehe* ibland är det bra att vara envis.

Kvinnohjärta!?

Hur ska man få läkarvetenskapen att ta kvinnosjukdommar/kvinnohjärtan på allvar.
Blir så ledsen och upprörd då jag får höra ännu en kvinna i sina bästa år - yrkeskvinna- karriärkvinna - tvåbarnsmamma, läkarna har funnit att något är fel men som de säger "detta är du och du kan leva med detta". Men de har inte lyssnat på hennes symtom och hur hon upplever detta, för henne blir det ett handikapp - hon har inte ork att motionera länge mm. Då en läkare säger en sån sak såsom, "detta är inte så stort" samtidigt som det ger henne ett handikapp. Självklart i hennes tankar så finns funderingar om att jag kanske överdriver mina symtom, kanske stressar jag för mycket, kanske känner jag efter...
Hur långt ska detta behöva gå - blir så otroligt ledsen då jag hör allt detta och får ångest då jag återupplever det jag gick igenom innan jag fick min diagnos. Det gör mig så otroligt ont i hjärtat och blir så ARG; hur ska man kunna ändra på attityder; hur ska man få läkare att ta detta på allvar..Detta handlar inte om Norge eller Svergie utan detta är en aktiv kvinna som bor i USA (min svägerska). När ska man få läkarvetenskapen i hela världen att ta kvinnohjärta på allvar; när ska vetenskapen lyssna mycket mera på hur patienten själv upplever att hon mår och inte enbart gå efter provsvar (alla prover tas i alla fall inte)(sen är ref värdena utprovade på män tror jag - friska).
Detta gör ONT i mig och jag blir ledsen av detta... Majja - kämpa på och ge dig inte när det gäller hur du mår - vi som känner dig - hör och ser att något är fel. Du ska inte behöva be om ursäkt att du är 2 barnsmamma som gör karriär på jobbet - de ska koncentrera sig på Hur DU mår och vilka förändringar DU har upplevt med din kropp och få läkarna att lyssna på Dig och Dina symtom som du upplever!