Denna situation har jag aldrig varit i tidigare och jag vet inte riktigt vad det innebär och hur det blir för mig på arbetsmarknaden. Det jag vet är att jag är 43 år och jag kan inte se mig som arbetsoför. Jag vet att jag är en kvinna som vill tillbaka till arbetslivet igen men det är många frågetecken men det tror jag inte ska vara några hinder och det får man lösa på vägen.
Jag vet heller inte hur arbetsgivarna ser på någon som är transplanterad - det jag vill de ska se är; man genomgått något sådant här och kommer tillbaka så har man fått en styrka som många inte får vara med om, se det som positivt att jag vill börja jobba igen, se mig som en resurs och inte en belastning. Då jag nu säger att jag är redo att börja jobba igen så är mitt huvud klart för det och man känner sig ju bäst själv.
Det är en del frågor som jag behöver få svar på och de mesta kommer jag få svar på på Feiringkliniken tror jag. Det jag vet är att jag vill tillbaka till yrkeslivet igen. Jag är ju "ung" och kan inte se mig som arbetsledig/arbetsofør.
Jag tror att dessa tankar inte hade funnits om jag varit runt 60 år men jag är mitt i arbetslivetsålder så självklart att dessa tankar kommer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag gissar att det skulle vara kul att vara arbetsför igen. Du är ju frisk nu. Jag har ingen aning om hur arbetsgivarna tänker, men jag hoppas att du ska vara lika gångbar som alla andra!
Jag håller verkligen tummarna för dig! Det måste kännas som en seger när du är tillbaka i arbetslivet!
Kram på dig!
Ingegerd
Skicka en kommentar