Oj vad långt jag kommit!

Nu har det gått c:a 4 månader sedan transplantationen och då jag tänker tillbaka så känns det mycket längre, måste påminna mig om det då jag känner att jag inte orkar hela tiden utan måste vila. Utav dessa månader så har 1 1/2 blivit förstörd av infektioner.
Så otroligt underbart att orka träna som jag gör - 3 gånger i veckan ordentligt hårt hos fysioterapeuten med cykel och löpband och styrka (förutom vardagsmotion) - jätteskönt att märka att jag blir anfådd av dålig kontdition istället för ett dåligt hjärta. Orkar laga mat och det blir mycket av "bibbi special" *ler*, städa, duscha - göra sig i ordning efter dusch. Dagarna går otroligt fort. Visst behöver jag fortfarande vila lite varje dag men jag tillåter mig det också utan att bli frustrerad.

Något som jag är otroligt känslig för är stress, då blir jag lite blockerad. Har jag planerat och göra något en dag och något mera kommer till så har jag lite svårt att "komma till skott" utan blir stressad av det. Har även blivit lite känslig för att andra "rör" mig i ansiktet (tankar som undrar om han har tvättat händerna), tänker mye på infektionsspridning (lite som en toppidrottare *ler*).

Något som jag skulle vilja göra är att börja rida igen - ska leta efter ett stall som kan lära ridning och hyra ut häst men det får vänta någon månad till.

Ja, just nu så njuter jag av allt jag orkar göra och det är inte lite det och samtidigt så vet jag att det blir bättre hela tiden, det som de sagt på sjukhuset, TTT - ting tar tid, stämmer så otroligt bra det gäller bara att finna balansen och inte rusa på såsom jag gjorde i början. Accepterar att jag inte kan springa Lidingöloppet idag men en dag ska jag det igen *ler*.
Njuter och mår bra med inslag av vila varje dag.