Underbart

Nu har jag varit på ännu en biopsi, igår åkte jag till hotellet för att slippa bilköerna på morgonen till Oslo, i morse var ännu en biopsi med 5 prover på hjärtat samt blodprover. Blodproverna fick jag svar på innan jag åkte hem, vi fick korrigera lite kalium och magnesium som var lite för lågt men annars var proverna bra. Biopsin ringde jag på nyss, oj vad jag var nervös denna gång, men den var helt FIN. Skönt! Nu har jag en vecka kvar till nästa gång.
Denna vecka har varit omtumlande, första veckan som utskriven. Så många känslor och intryck som gjort sig påmind. Jag är utskriven, jätteskönt, men saker är inte som jag riktigt förväntat mig. Jag har blivit så trött och jag vill göra så mycket men orkar inte, tar lite i taget, har fortfarande inte fått julpynten färdigt men hoppas jag kan få lite klart i helgen. 3 tomtar/nissar har jag fått fram, men bara för att jag köpt dem, sen har jag i och för sig möblerat om också, får inte glömma det jag gjort också och sen är det inte så många veckor sen jag blir opererad (får inte glömma).
Trodde att allt skulle bli som vanligt när jag kom hem och var "frisk" men det är så många känslor att brottas med och acceptera samt att inget kommer bli sig likt igen, inte på ett negativt sätt utan på ett annorlunda sätt mot vad jag är van vid. Stress bl a, vill inte och ska inte stressa, ska njuta lite av livet. Då kommer frågan vilket liv, hur vill jag ha mitt liv, hur länge får jag ha mitt liv. Jag kommer inte ändra mig som människa, jag kommer vara lika glad och lika energisk men mentalt starkare och svagare men på ett ödmjukt sätt. Vet att mycket av mina upp och ner turer beror på kortisonet som jag står på ganska mycket. Jag är full av liv men förstår inte riktigt vad som sker med mig, blir ibland så rädd att leva, blir så rädd att jag inte går framåt i min rehabilitering, blir rädd att jag inte kommer jobba med det jag trivs med, blir rädd för att jag inte behövs i arbetslivet den dagen jag är klar. Jag kan jämföra detta med då jag födde barn - man var hela tiden rädd att något skulle hända barnen men ju längre tiden gick ju lättare blev det, men oron för ens barn finns alltid och man vill att de alltid ska vara lyckliga. Kanske är det en dålig jämförelse men det är det närmaste jag kan komma. Nu ska inte alla tro att alla transplanterade känner som jag gör, kanske gör de det kanske inte. Skillnaden är att jag kan skriva mina känslor, tycker det är lättare att sätta ord på skrift och sen jobba med dem.

Jag är ju lycklig, jag har fått mig ett liv och det är jag otroligt tacksam för men samtidigt kan jag känna mig så otroligt ensam, livet kommer aldrig bli detsamma igen, jag kommer kunna göra allt jag har gjort tidigare men innan dess är vägen lång och jag tror att vänner och bekanta har lika svårt att ta detta som de hade då jag var sjuk, fast jag vet att de är lika glad för min skull som jag är.
Sen jag blev opererad så har allt gått så otroligt bra, överförväntan och därför kommer nu varje biopsi vara nervösare än tidigare - när kommer min tur att få biverkning.. Vet att jag inte ska tänka så men tidigare tänkte jag inte jag så men nu har jag landat och vad som helst kan hända mig men jag tror att jag då är mentalt starkare men skörare. Tunga ord idag men bara så skönt att skriva av mig...

Här snöar och snöar det - så vitt och vackert och på söndag har vi andra advent.