Nu är jag på rätt spår igen men har haft en månad som varit jättejobbig. Infektionerna som jag fick samt medicinerna gjorde att jag "landade" och jag landade hårt och fick en depression. Det jag skriver nu kan jag tycka vara tabu att egentligen skriva och tänka om men jag är som jag är och säger som det är. Vill tillägga redan nu att Jag är otroligt glad att Jag Lever och att Jag fått Livet tillbaka. Kanske är det bara jag som transplanterad som fått dessa känslor eller så är det så att det är Tabu att "prata" om det. Kanske upplevde jag dessa känslor då det gått så fort från jag var "frisk" tills jag fick en dödlig sjukdom, jag vet inte men dessa tankar jag skriver om har jag i alla fall haft under denna månad. Vet egentligen inte varför jag skriver ner dem, kanske ska de finnas kvar i mitt huvud men det är inte Jag.
Då jag fick infektionerna (helt vanliga som vilken människa som helst får) så blev jag sängliggande igen som vilken människa som helst med influensa! Jag började tänka på allt jag gått igenom på kort tid, (lite över 1 år). Chocken över vad jag gått igenom och tror att jag haft styrka och gott mod hela tiden och det har hjälpt mig igenom denna väntetid på nytt hjärta. Samtidigt så kom tankar såsom att jag kände mig ensam, kanske ensamast i hela världen - saknade min familj, mina barn och mina underbara vänner i Sverige. Tyckte riktigt synd om mig själv - tappade matlust - orkade inte göra något - fick ont i bröstbenet av all hosta - kände mig verkligen liten..Tårarna flödade - A behövde bara titta på mig så strömmade tårarna ner och tankar som.
- Var det rätt av mig att tacka ja till transplantation av hjärtat. - Ska man kanske ha låtit livet få gå, alltså jag hade dött. - Var det rätt att tacka ja och manipulera med livet - Är jag värd denna andra chans - Orkar jag kämpa ännu en gång att komma tillbaka till livet (då jag var sjuk så kämpade jag att hålla mig i livet) - Jag kunde faktiskt ha dött men fått lugn och ro. - Vem blir glad över att jag lever, någon annan har dött och donerat sitt organ till mig....
Massor med jobbiga känslor och tabuområden. Nu har det vänt även om jag fortfarande känner mig ensam i mina tankar och ibland ensam i livet så är jag otroligt glad för att jag lever men dessa tankar kanske kommer tillbaka och jag hoppas att jag ger samma svar som jag gör nu.
Jag älskar Livet även om det känns ensamt men jag vet att jag har en styrka och kraft som många gömmer och inte vill ta fram. Det är otroligt tungt att komma ur en depression, men samtidigt så då jag har tagit mina mediciner punkt och prick så ha jag vetat att dessa tankar går över. Hade jag däremot struntat att ställa klockan och ta medicinen i tid så hade jag behövt proffshjälp. Längtan efter mina barn är olidlig - de dem gått igenom skulle jag bara vilja radera ut - vilja ha dem nära mig - vilja ha mina vänner nära mig och kanske säga till mig - nu följer du bara med, men jag som otroligt stark personlighet kan också skjuta vännerna ifrån mig med min tystnad den som vet vad tystnad betyder och som vet jag inte mår bra är mamma. *ler* men vem vågar göra något som inte Bibbi godkänt - jag visar ju alltid mig så stark och som jag inte behöver någon - men alla gör det och det måste jag bli bättre att visa.
Nu mår jag bra igen - då ska stenen byggas steg för steg och inte ett helt berg på en gång. Jag Längtar efter mina barn (fast de är stora)och vänner. Längtar till att ha ett "normalt" liv. Jag är ju frisk nu!
Tror att jag kommer komma "ner" flera gånger men vet också att jag kan komma mig ur detta och gör jag inte det så vet jag att jag ska söka hjälp.
Detta var lite "tabuprat", saker som Jag känner att en transplanterad inte ska prata om utan Jag Ska vara Tacksam och Glad över en ny chans, det är jag men jag förnekar inte de känslor som kan uppstå då jag går "ner" mig...
Jag längtar tills mitt liv är "normalt" igen, fast det kommer det nog aldrig att bli men då jag kan göra det jag vill, åka till Stockholm en helg och träffa mina barn mm.
Sen har jag en underbar nyhet som bara värmer i mitt hjärta, en av "Mina Anglar" vänner som jag träffat då jag varit sjuk ska ha barn. Kanske är det inte så märkligt att bli gravid, men har man försökt i många, många år så är det värt att fira. Få känna ett annat liv växa i sig, få möjlighet att bli mamma och pappa, få chansen att uppleva glädjen att få vara mamma (och pappa), Det är värt att fira!!! Jag glädjer Mig till att följa er! Ett stort grattis till en underbar blivande Mamma (och pappa som jag inte känner). GRATTIS VÂNNEN!
6 kommentarer:
Hej igen! Det var ett tungt inlägg du skrivit! Inte så konstigt egentligen då du gått igenom en av dom största operationerna som är möjliga. Det är kanske svårt att förstå att man fick leva vidare och sedan inte orka leva upp till det? Det är inte så du ska se det! Du är värd det! Det är säkert många människor, som är så innerligt tacksamma för att du finns kvar!
Jag har tagit mig friheten att skriva ett mail till dig och berätta litet mer om mig. Då känns det inte lika anonymt.
Kram på dig så länge!
Ingegerd
Vill bara förmedla känslan av lycka med dubbla budskap - livet är inte en dans på rosor, även om man vill det. Många bloggar om jag läst ang transplantation är bara lycka...men tror att man går igenom dubbla budskap som transplanterad men det skrivs det inget om. All medicin och hormoner man får gör att huvudet spökar och tankar kommer, men egentligen tror jag det är helt normalt....Det gäller bara att komma ut denna och Leva livet igen och känna att man (jag) faktisk förtjänar detta och vet att min donator skulle vara stolt över mig.
Hej du. "halkade in på din blogg via Orchid. Jag är norska, flyttade till Sverige för 30 år sedan. Hoppas du mår någorlunda även psykiskt. Du har det tufft förstår jag. Hoppas du har din man och barn i Norge också så du inte är ensam. Var i Norge bor du? Jag förlorade mitt 9 dagars gamla barn för 13 år sedan och min gamla mor för 1 månad sedan som jag bloggar mycket om. Det hjälper. Jag hoppas du kan "titta" in till mig. Jag försöker med lite humor också. Jag önskar dig lycka till och jag skall läsa mer av din blogg senare. Kram
Jo, jag anar att man inte alltid mår så bra bara för att man fick ett nytt hjärta och därmed ett nytt liv. Du äter en mängd mediciner för att det ska funka och visst påverkar dom kroppen och huvudet, kanske till och med negativt. Det är en lång process att komma vidare i, inte bara ett lära sig ett nytt liv utan det är en massa psykologiska saker som händer också!
Jag kommer att följa din blogg!
Kram på dig så länge!
Ingegerd
Bibbi! Jeg syns det er veldig veldig bra at du tar opp disse tabutankene. Jeg føler også at det er slik, at akkurat disse tankene er tabu og vanskelige å snakke om. Jeg er så enig i at media skaper en forestilling ala "fikk livet i gave, takker hver dag osv". Det skaper en forventning om at alle som får nye organ er lykkelige. Og kanskje er de det, men lykken trenger ikke være det mest framtredende. Og skal ikke gjøre at det ikke er lov å være deprimert. Selv har jeg tenkt alle disse tankene om verd, verdighet, takknemlighet. Om jeg skal orke å gå igjennom en tranplantasjon. Om jeg heller skal la livet gå sin gang. For hvem skal jeg orke det, osv. Disse tankene kommer, før eller etter, tror jeg, når livet kryper nakent innpå. Selv har jeg bestemt meg for å tenke at det er kanskje 10 lungetransplanterte som står lykkelige fram i media. Hvor er da de 284 andre som har blitt lungetransplantert, som ikke står fram i media? Altså er det ikke sikkert alle har den lykkefølelsen og takknemlighetsfølelsen som mest framtredende følelsen. Den må komme av seg selv, ikke som en prestasjon, tenker jeg. For tross alt er vi i situasjoner som ikke er verken lykkelige eller heldige, vi er helt ufrivillig kommet i en situajon der en en transplantasjon er nødvendig. Noe som igrunnen er en helt ulykkelig situasjon.
Altså; det må være lov å tenke de tankene få snakker om. Det syns jeg. Takk for ditt bidrag til det!
Å
kjersti - tittar gärna in till dig men finner inte din blogg?!
Skicka en kommentar