Måndag igen...kvinnohjärta

Dagen har varit fylld med träning - bara så underbart skönt att det går frammåt (ser det *ler*) och jag behöver min träning - får ut så mycket negativ energi samt att jag får mycket positiv energi tillbaka. Det är en underbar känsla att kunna pressa kroppen, bli svettig och kunna känna - det gör inte ont i mitt hjärta, jag har inte ont i lungorna... JAG orkar faktiskt och jag har en Frisk känsla... det var många år sen jag kände så.

När jag kom hem hade jag fått tidingen från hjärt och lungsjukasförening. Många bra artiklar - står om en ung kvinna som inte blev trodd av sina läkare och hennes väg som hon kämpade - hon fick tillslut vård i Danmark, nu var detta ingen hjärttransplantation utan " ett Kvinnohjärta som mitt men med en annan diagnos" , det slår mig då jag läser detta - hur många kvinnor går till doktorn med symtom som ignoreras och ej tas på allvar, tror det är ett stort mörkertal.
Nu behöver det ju inte gå så långt som med mig att man behöver en hjärttransplantation men hade detta upptäckts tidigare så kanske det hade räkt med medicin. Vad har egentligen skett - lever vi i ett så stressat samhälle så vi inte vill se - eller lever vi i en tro att alla som är sjuka simulerar eller är psykiskt sjuka. Kanske skulle även den mänskliga forskningen utvecklas i samma takt som den vetenskapliga men hur forskar man i människan då man inte har tid att lyssna (det är ju JAG som känner att något är fel och JAG ska tas på allvar) och de olika upplevelser av symtom som vi människor har. Det finns inte en människa som upplever samma symtom, ok har man brytit benet så ser alla att man brytit benet - nu menar jag alla diffusa sjukdomar.
Nej, jag är inte bitter men otroligt glad att jag lever och en liten känsla av "jag hade rätt, det var något fel". Nu vill jag leva och kanske upplysa andra om mina erfarenheter, om nu någon vill lyssna. Man lär så länge man lever..