Mår mycket bättre än vad jag gjort innan transplantationen. Fysiskt är jag mycket starkare och försöker njuta av livet. Utåt sett ser jag ut att må som en prinsessa. Inuti är kroppen sliten och mycket trött. Jag njuter av det jag orkar göra här hemma just nu men att göra större saker såsom att åka bort, träffa mycket folk, göra saker som jag gjort tidigare sliter på kroppen och själen. Ännu är jag inte redo för mycket intryck. Jag skulle så gärna vilja åka till Stockholm men jag är trött och sliten och jag bävar lite för resan, alla intryck, alla människor. Jag måste tvinga mig i sommar att åka och får ont i magen då jag tänker på den resan. Jag vill så gärna men jag är inte redo men jag ska tvinga mig och min kropp till det. Det blir säkert bra då jag är där men då jag kommer hem så blir jag liggande i en vecka - frågan är då vågar jag åka - vågar jag inte åka. Ingen kan ju förstå hur JAG mår innuti, jag ser ju så frisk ut, jag låter så frisk och jag är friskare än jag var för bara ett år sedan men fysiskt och psykiskt så mår jag som en tvättrasa. Jag vill bara vara hemma och göra det jag orkar då jag orkar, ok jag orkar mycket men här hemma är det på mina vilkor - jag kan vila när jag vill, jag kan gå och läsa en bok när jag vill, jag kan ta mina promenader då jag har orka och kraft och jag tvingar mig till fysion (men otroligt skönt då jag är där).. Hur lång tid ska det ta innan jag känner mig så som jag vill känna mig eller har jag som vanligt för höga krav på mig och vill göra andra nöjda och gömmer undan mig själv. Jag vet inte men jag vet att jag har dåligt samvete för jag känner att jag inte har den ork jag vill ha...
4 kommentarer:
Vännen.
Känner igen den där känslan, man orkar massor hemma men sen när det blir till att ta sig iväg så blir man trött nästan omedelbart. Men som vi har sagt förut, det kan bara bli bättre, för sämre än vad det har varit kan det ju aldrig bli igen! Ta den tid du behöver och låt andra tänka och tycka vad dom vill.
Många kramar till dig!
Nina.
Dette er følelser som er velkjente for folk som har vært kronisk syke lenge. At det er stor avstand mellom hvordan vi virker utad og hvor slitne vi kan være inni.
Jeg tenker at du har gjennomlevd et svært traume med hjertetransplantasjonen. Du fikk døden på nært hold på relativt kort tid. Du trenger tid for å bearbeide alt dette. Det er slitsomt og krever krefter. Mye mer krefter enn du beregner. Jeg tror at du må legge til sides alle andre sine forventninger til deg, også dine egne forventninger til deg. Du må ikke presse deg til å gjøre ting du kjenner at du ikke har krefter til. Å presse seg vil som regel bare føre til at man blir dårligere. Du må bare vente med alt du så gjerne vil gjøre til du har fått mer krefter inni deg. Det tar mer tid enn du beregner, men tiden kommer for å gjøre alt du gjerne vil, etterhvert. Nå trenger du fortsatt å bare kunne ta ting i ditt eget tempo og i din egen rytme, med masse hvile innimellom gode aktiviteter. Det skal du ikke ha det minste dårlig samvittighet for!
Hilsen fra Åshild
Kära Bibbi! Du måste absolut lyssna på din kropp och göra som den säger! Om du tar i för mycket blir det kanske svåra bakslag!
Andra kan åka till dig i år, så kanske du klarar det bättre nästa sommar! Annars nästa år därefter!
Var rädd om dig!
Kram!
Ingegerd
Husk at Roma ble ikke bygd på en dag! Og forsök å nyte livet, du vet jo betre en de fleste av oss andre hvor verdifullt det er! Min söster sier at uansett religion/hva man tror så skal man ikke ta sjansen på at det er et annet liv etter dette, men heller nyte dette livet fullt ut ! :-) Klem fra Island, Kristjan og Hrefna
Skicka en kommentar