Roar och Vigdis som väntar och väntar

Denna blomma är till er. Då jag var nytransplanterad och överförd till hjärtmedicinska avdelningen efter 4-5 dagar så träffade man människor som var under utredning för hjärttransplantation. Det gjorde även jag då jag var under utredning. Ett par som betyder mycket för mig är Roar och Vigdis från Trondheim..
Då jag efter 5 - 10 dagar går till lunchrummet, sitter jättemycket folk som pratar med varandra. Självklar blir en fråga vad jag har gjort. Deras haka nästan hamnade nere vid knäna då de fick reda på att jag var så nytransplanterad. Såg i deras och framför allt Vigdis ansikte "hopp och tro på ett liv". Som kronisk sjuk så skämtar man och hoppas att en dag så sitter jag hennes position och säger detsamma. Men när man kronisk sjuk och genomgår en utredning som en transplantation innebär så har man en del galghumor... Man vill bara överleva! Jag kände igen mig så otroligt i Roar, samtidigt som jag såg hans kona Vigdis - hennes oro hennes kontrollbehov, Andri hade detsamma.
Som anhörig så går man igenom otroliga känslor, hopp, tro och kärlek men man kan inte påverka detta överhuvudtaget hur mycket man än vill. Man måste lita på vetenskapen och de som har "makten" att godkänna en på listan. Samtidigt så som anhörig är man också den som ser försämringen, det behöver inte alltid visa sig vetenskapligt såsom i blodprov utan hur ens käresta har det.
Som sjuk så är det bara att överleva och ha humorn kvar, Roar har samma humor som jag (han är ju Jungfru *hehe*). Han har gått igenom ett rent helvete och nu äntligen är "de" godkända men ej uppsatta för transplantation ännu (kommer nog inom kort). Jag skriver "de" för detta handlar om hopp - det handlar om att de ska få ett "normalt liv" det är inte bara den som blir transplanterad utan även anhöriga..

Nu kan NI äntligen få livet tillbaka och Jag och Andri kommer alltid finnas som ert stöd i vått och torrt.
Jag tänker på Er så mycket..
Grattis mina Vänner!