Blandade känslor

Då är jag tillbaka på sjukhuset och det är både skönt och jobbigt. Skönt på det viset att alla som jobbar runt transplantation förstår vad man går igenom då det gäller känslor mm de vet att det ska skyndas långsamt - de vet att humöret blir labilt - det förstår min rädsla och de vet hur jag ska träna.

När jag kommer hem så har de flesta sett mig sängliggande och andpusten och självklart ser jag frisk ut på ytan men inom mig är det så mycket som sker - viljan att känna sig frisk innuti ochså - vilja att ta en promenad utan att bli helt slut (alltså som friska människor), rädslan att man faktiskt varit en hårsmån från döden, rädslan att inte ödelägga detta hjärta också med bla stress, rädslan att ställa för stora krav på mig sjäv, rädslan att såra de närmaste som får ta humörsvängningarna. Viljan att vara lycklig finns och jag är lycklig men rädslan och mardrömmarna vill inte försvinna. Vi är c:a 27 i Norge som är transplanterade som förutom personalen kan förstå dessa känslor men inte har vi något nätverk ännu, kanske på tiden att ordna något sådant. Utbyta erfarnehet och hur man går vidare.

Helt plötsligt bara vaknar man från sin nära döden upplevelse och visst måste man få sörja den också men sen måste styrkan och envisheten få komma fram för jag måste vara stark för att klara denna mentala och fysiska rehabilitering - jag har den gömd just nu men måste ta fram den snarast igen. Sen måste jag försöka förstå TTT=ting tar tid samt strunta i att min omgivning tycker att jag ser så pigg och fräch ut - ok det gör jag ju på utsidan men insidan har jag krigsföring med mig själv, mina obefintliga muskler, bröstbenet, smakförnimmelserna, känslor, kroppslig svaghet. Det är bara jag som kan säga stop men ibland är det svårt.