Förra veckan lämnade Andri tillbaka "min" lånade rullstol och duschstol. Från maj månad förra året lånade vi dem, rullstolen så jag skulle kunna komma ut lite (orkade inte sitta så mycket i den i alla fall, då det var tungt att sitta och liggande ställning var min vardag till 95%). Duschstolen, så jag skulle orka sitta och duscha själv men Andri var tvungen att hjälpa att torka mig efter varje dusch. Nu har vi i alla fall lämnat tillbaka dem och det känns som en seger *ler*. Det är tur att det finns hjälpmedel att låna men så otroligt skönt att lämna tillbaka dem!
I helgen hade vi ännu ett snöoväder här, Andri gick upp på carporten och skottade bort all snö då det blivit nästan en meter av tung snö. Nu önskar jag att våren kunde komma, vill inte ha mera snö. Nästa år får vi gärna ha lika mycket snö då jag kommer njuta mera av den än vad jag gör i år; ska åka långfärdskidor och slalom då.
5 kommentarer:
Det er så godt beskrevet hvordan "små" ting faktisk blir ganske store her i livet! -som å levere tilbake utstyr man gudskjelov ikke trenger lengre!
Jeg hadde en merkelig opplevelse da vår Anne Kathrine var ferdig med sitt medisinske opplegg. Hun hadde da hatt CVK, medisinpumpe og slanger festet til kroppen sin i 2 år. I et rom i kjelleren hadde vi vårt lille, private sykehus. Der ble hun stelt og vasket av sykepleiere, der blandet vi medisiner, i det hele tatt. Da alt var over og hun var ganske frisk, skulle jeg rydde bort alt det medisinske utstyret...og jeg gråt...En epoke var over, og jeg var både livredd og glad...
Det gläder mig att du är så bra att du kan lämna igen dina hjälpmedel.
Jag håller med dig. Jag vill heller inte ha mera snö. Här snöar det för fullt och inget slut i sikte.
Jag och min kamera längtar efter våren!
Kram på dig!
Ingegerd
Kikar in lite här. Hoppas allt är bra och jag håller med. Ska försöka åka lite slalom nästa vinter om man nu lyckas ta sig någonstans. Här har det varit vår idag faktiskt så jag skickar lite sol till dig.
Mvh Danne
Ja nå får vi håpe at våren snart viser seg så det går an å "trene-gå" ute, om enn på hvert vårt nivå. Å
Förstår att det måste vara en härlig känsla att lämna tillbaka hjälpmedel.
Har läst och läst din blogg nu och det är ju en del på gång med besök av era söner och det ser du självklart fram emot.
Vilket tufft träningsprogram du håller på med. Jag kämpar med en liten pluttpromenad med hunden och det får oftast räcka med det.
Jag ser fram emot att få börja träna igång min kropp igen när jag blir frisk. Just nu är det två veckor kvar tills jag tror att alla tester på min vän är klara. Vi får väl besked då om hon får ge mig sin njure. Så jag är faktiskt rädd, orolig på ett konstigt vis. Det jag har längtat så efter är så nära nu att det känns farligt på något vis. Fundar det inte så är det dialys som gäller och jag måste hela tiden intala mig själv att det inte är slutet för mitt liv. Jag har fler som vill donera men allt tar ju sån tid och jag hoppas i första hand att det funkar med min vän, hon är perfekt med samma blodgrupp som mig. Om min man ska ge så får jag gå igenom den där tuffa processen när de tar bort mitt immunförsvar för att jag ska kunna ta emot hans njure, han har en helt annan blodgrupp. Du vet hur tankar far runt, ena stunden kan jag känna mig "normal" sen gråter jag eller blir irriterad för allt och ingenting. När jag ser på tv så är jag ofta arg och tycker högt om saker vilket min stackar man säkert blir galen på snart.
Jag ser fram emot att bli mig själv igen.
Kram på dig, det var ju ett tag sedan jag var in till dig, orkar inte med alla jag vill skriva till. Du fattar nog vad jag menar.
Skicka en kommentar