Svar till Orchid.

Ja, det var en skrämmande upplevelse men inte just då - fick bara en sån "fighting spirit" i mig - samtidigt så kände jag att jag blev sämre och sämre och som du skrev så hade jag inte långt kvar då telefonsamtalet kom. Jag tänkte hela tiden på att jag var bara lite över 40 och jag accepterar inte detta, jag ville vara med många år till, se mina barn sluta skolan (tyvärr orkade jag inte vara med då min son tog studenten i somras - då grät jag och grät och grät och tyckte att detta var så orättvist), gifta sig, bilda familj mm, ville inte lämna dem man som jag älskar. Livet kunde inte bara vara slut i mitten av 40 årsåldern. Samtidigt så var det också en skön känsla att veta att jag hade faktiskt rätt, något var fel med min kropp. Rädslan kom efter operationen då jag kom hem, då kom jag också i depression. Nu känns allt bra och har nog accepterat att detta tar lite tid att komma tillbaka igen både fysiskt och psykiskt. I början var jag nog "girad" p g a kortison och känslan att kunna andas.
Kameran - ja det är en annan historia. Âr nog så oteknisk så jag inte fattar något av den. Nu har jag bestämt mig för att köpa en kamera som inte är så avancerad (lätthanterlig - tryck på en knapp och få en fin bild *ler*).