Gårdagskvällen blev tidig denna dag också, skönt att sova av sig lite ilska. Vaknade tidigt och gick upp. Något bättre idag.
Jag är så innerligt less på att just nu handlar hela mitt liv om min sjukdom, det är tabletter, tider att passa hos sköterskor och läkare. Idag ska jag försöka ta mig till husläkaren för att ta vaccinationer och INR (kontroll av blodförtunnande medicin). Varje dag blir jag påmind om min sjukdom antingen att jag inte orkar något eller mina sk balettövningar till toaletten efter vätskedrivande. Allt handlar om denna sjukdom t o m maten - måste kontrollera att jag inte får så mycket salt i mig.
Visst kommer jag hela mitt liv vara patient men jag ett nytt hjärta kan jag i alla fall börja planera - jag vet att jag kommer vara patient i hela mitt liv och det även då kommer handla om mediciner men jag kommer förhoppningsvis få ett LIV. Jag vet att rehabiliteringen kommer bli tuff men det är något som jag kan kämpa med. Vill börja leva normalt - ha normala samtal - ha socialt umgänge - orka göra saker och framför allt ha framtitidsutsikter.
Just nu så går jag bara i ett vaccum och väntar och känner mig så isolerad och fängslad både i min egen kropp och i mitt hem.
Både A och jag har alla släktingar i andra länder, alltså inga här i Norge och det är också fruktansvärt jobbigt, saknaden och vänskapen och närheten till dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det er dessverre blitt noen dager siden jeg var innom sist, men agendaen har vært full med bl.a. daglig sykebesøk til egen slekt.
Jeg kjenner godt igjen den frustrasjonen du beskriver. Man føler seg til overs samtidig som man ikke kan gjøre noe med det. Men man kan prøve: Begynn planleggingen av hva du skal gjøre etterpå. sett noen "tentative markører" ned på tidslinjen over når du har tenkt å gjøre ditt eller datt etter operasjonen. Skitt i om du er klar over at slike tidsplaner ikke holder. Det gjør ikke andre tidsplaner heller. Om du reiser til et vakkert sted i mars eller august - hva gjør det? Planleggingen er halve moroa!
Som en av min kontakter på Haukeland sykehus sa det til meg da jeg var i din situasjon: Bit deg fast i bordkanten og heng med til du har fått gjort det du har tenkt å gjøre!
Stå på videre - vi gleder oss til å kunne skrive at nå var det din tur (du må gi oss et tips).
Är det samma vilkor där som i Sverige när man står i hjärtkö? jag hoppas verkligen att det är din tur snart!!!/Kram
Skicka en kommentar