Vad tiden går!

Nu är det c:a 6 månader sedan jag fick min transplantation - mitt liv är som dag och natt. Mår oförkämt bra - då jämnför jag med min tid på väntelistan - då jag inte kunde gå, duscha, prata i telefon, jag låg nästan hela tiden i soffan eller sängen och bara överlevde. Hela kroppen påverkades och jag måste sett helt elendig ut men psykiskt så skulle jag bara överleva och var otroligt stark...
Nu är jag transplanterad och ser oförskämt frisk ut (utåt sett), fått normal hudfärg och även den bruna hyn jag alltid har haft, håret ser friskt ut men det känns som jag har PMS 24 timmar om dygnet, jag går och pysslar i min egen takt men från dessa 6 månader så har jag varit inmobil i olika infektioner i 3 månader alltså fått små tillbakaslag. Allstå har jag aktivt kunna bygga upp min kropp i 3 månader och då ser jag hur långt jag har kommit. För viljan har gjort att jag klarat detta. När man också har genomgått något sådant här så hamnar man i en situation där i alla fall jag känner att jag inte vill "klaga" för småsaker såsom hjärtklappningr, sömnlöshet mm. Då detta blir övermäktigt så har jag sagt till.
Rent psykologiskt är det mycket som ska bearbetas - jag måste finna mig en helt ny livsstil och det gäller att pröva sig fram, min kropp vill inte längre jobba lika snabbt som jag vill och det är bara att finna balans och ta ett steg i taget.
Utåt sett ser jag oförskämt pigg ut men innuti och muskulärt har jag fortfarande lång väg att gå. Jag måste finna mina nya rutiner i mitt "friska" tillstånd, jag måste programera hjärnan och kroppen så de samarbetar, jag måste bli psykiskt mera stabil (nu känns det som jag har PMS 24 timmar om dygnet).
Även om jag ser oförskämt pigg ut så är jag långt ifrån redo att komma ut i arbetslivet igen - stressen, kaoset i min kropp måste jag få ordning på. Visst längtar jag att få den sociala kontakten som ett jobb innebär men det får ta den tid det tar för att komma dit, jag ska inte rusa framåt för fort, som jag har gjort så många gånger. Jag lyssnar numera på TTT - Ting Tar Tid!
Det är alltså inte för att jag är arbetsskygg som jag inte arbetar utan för jag försöker få fram mitt friska i det sjuka och kunna behålla friskheten under under lång tid.