Nu blir det ett tungt inlägg men jag måste bara skriva av mig..
Från att alltid funnits till för andra, jobbat, haft kontroll och alltid klarat mig själv till att bli helt beroende av A och tappat kontroll över mitt liv, det är tufft. A drar ett fruktansvärt tungt lass, han gör nästan allt hemma och ute i trädgården nu. Han lagar all mat - försöker få mig att äta - sköter allt hushållsarbete, ordnar i trädgården samt hjälper mig med det jag inte orkar och det är nästan allt samtidigt som han ska arbeta (tur att han har en förstående arbetsgivare). Jag har alltid haft svårt att be om hjälp och har alltid klarat mig själv, helt plötsligt måste jag be andra om hjälp... Det är inte lätt samtidigt som jag ser att detta sliter på A otroligt mycket..Vissa dagar då han är på jobb försöker jag att städa eller tömma en diskmaskin eller ordna bland rosorna men blir så arg på mig själv då jag inte orkar...Från att vara helt självständig till ......
Om detta är Guds sätt att lära mig tålamod och be om hjälp tycker jag han är lite hård mot mig *ler*.
Ibland blir jag som ett "trotsigt barn" - "jag vill - jag ska" - och jag försöker. Jag vet också att det kostar att vara så envis, men jag vill inte att A ska slita ihjäl sig. Önskar mig nu snö så trädgården får vila och jag kan ta itu med den till våren.
Något som man som sjuk inte tänker på så ofta - det är inte den biten att vilja "serva" som sliter mest utan att se den man älskar bli sämre - den psykiska biten hos anhöriga. Fast jag försöker att inte visa hur jag mår så syns det.
Ibland jag kan bara känna "jag ger upp" då kan A säga till mig "Gud nåde dig om något sker med dig" - då kan jag inte ge upp - jag kan inte ge upp livet för mina barns skull - A skull och framför allt min egen skull, det är ju så mycket vi ska göra men ibland sliter det att bli så "hjälplös".
Just nu oroar jag mig för vad jag utsätter A för och det är inte rättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar