Hur ska vi styrka oss...

Som anhörig är man otroligt utsatt då man lever med en sjuk människa både psykiskt och fysiskt. Jag som sjuk vet vad jag har att förhålla mig till - se till att jag har styrka både fysisk och psykisk att klara av väntetiden så att rehabiliteringen går som det ska - alltså bli "frisk". Men det betyder inte att jag inte ser och blir påverkad negativ då anhörig mår dåligt.

Som anhörig så blir den fysiska belastningen lättare att klara av än den psykiska tror jag. Tänk själv om man ser den man älskar bli sämre - samtidigt som man ska sköta jobb - hemarbete mm. Allt detta påverkar också till slut den som är sjuk - samvetet får sig en "törn". Tankar som "jag kan inte tänka på mig själv och "bara" ligga i soffan, detta påverkar den sjuka mycket mer än vad man tror. Anhöriga måste vara den "starka och tänka på sig själva" i detta för att inte påverka negativt. Anhöriga kanske inte själv märker att detta påverkar på ett negativt sätt mer än att de känner sig trötta och slitna men det finns flera symtom. Stressen med allt detta gör att man: Inte lyssnar (verkar leva i en "bubbla"), okoncentration mm mm.

Vad vill jag som sjuk att anhöriga ska göra: Finna ett andrum för att styrka sig själv - kanske åka bort några dagar och bara koppla av och tänka på sig själv. Vara medveten att detta måste jag göra för "sin egen skull" (inte hela tiden tänka på den som är sjuk). Vara medveten om att finna styrkan så anhörig klarar av väntan och rehabiliteringen efteråt (det är ett tungt lass att dra - väntetiden).

Det jag som sjuk har gjort och det kan tänkas vara fel, jag har talat om hur jag ser på detta och hur det påverkar mig. Kanske ska jag vara tyst och inte säga något men jag kan inte bara stänga av ögonen och inte se att min anhörig mår dåligt, det stressar mig..

Finns det någon som har lösningar eller förslag på hur man ska göra så att både anhörig och den sjuka ska klara av väntetiden?

Jag har min blog och allt annat vackert att få styrka ifrån, men hur ska anhöriga göra?