Mina söner

Något som är jättejobbigt är att inte kunna träffa mina söner när jag vill både pga avstånd samt min situation. Saknaden efter dem är jättestor.
De bodde hos mig i många, många år och som mamma trodde jag de skulle bo med mig tills de flyttade hemifrån *ler*. Mitt liv var barna och jobbet, har alltid varit där för dem både när det gäller skola och fritid, har alltid funnits till stöd både fysiskt och psykiskt, visst var det jobbigt många gånger men det var det värt. Kommer ihåg en gång då jag gick upp kl 4 på morgonen för att laga matlåda till någon av dem som de skulle ha med på idrottsdag (stekte pannkakor och grillade kycklinglår så de skulle få i sig ordentligt med mat) det var bara så jag var....
När de pratade om att flytta till sin pappa (pappan och jag hade även samtal om det) så var det inget lätt beslut, att "släppa" sina barn så tidigt men fick motivera mig med att jag inte hade ensamrätt på dem, de hade också en pappa som var intresserad av att ha sina barn boende hos sig. Samtidigt gjorde det ont men uppmuntrade dem och jag visste att jag gett dem en bra uppfostran och funnits till alla åren men det var jättejobbigt som mamma att förlika sig med att inte ha sina barn boende hos sig men det var ju inte så att jag inte var deras mamma längre.

Vi har en sån fin kontakt och de kan prata med mig om allt. De var de som föreslog att jag skulle flytta till min älskling i Norge som de sa "nu bor vi med pappa och pappa har M så då kan du flytta till A". Flyttade några månader efter de flyttat till sin pappa, såg att det fungerade bra så det var lättare att förlika sig med det.

Som jag också skrivit tidigare så är det tur att internet finns - pratar varje dag med dem. Jag vet att de läser min blogg ibland och det ger ett forum för dem att förstå och våga ställa frågor som de inte gjort tidigare.

I allt detta kan man också säga att det var tur i oturen att de flyttade till sin pappa - jag vill inte utsätta dem för detta mer än vad jag gör. Nu kan de ha ett normalt liv, fast jag vet att de tänker och oroas för mig och en av dem har skrivit - "skulle jag kunna hade jag varit hos dig varje helg" "jag gråter då jag tänker på situationen och jag saknar dig så det värker i mig". Jag saknar dem också och de ger mig styrka att orka kämpa för vi har så mycket som vi ska uppleva tillsammans.

Alltså som mamma mister man inte sina barn men man utvecklar ett annat förhållande och jag vet de värdesätter mig som mamma mera nu när de inte bor med mig (var nog ganska bra mamma fast de var så arg på mig mellanåt), är så stolt över dem.
Âlskar dem så otroligt mycket!

Kortet är på min stora grabb förra sommaren, jag har säkert sagt något "dumt". *ler*