Ingen förändring sen i går. A är jätteorolig och, det gör mig ledsen, detta sliter på han. Just nu är han ute i träningsrummet och jag märker att han mår bra av det. För honom är det tungt psykiskt, att se mig bli sämre.
För mig är den fyskiska biten jobbigast - att märka att kroppen blir sämre och sämre och tankar kommer som "hur länge orkar min kropp detta"? Har ingen ork att gråta, en liten tår kommer ibland, men om jag gråter så blir det bara sämre med andingen.
Försöker få i mig att äta men har absolut ingen lust på något, vill bara sova.
Vet att det blir bättre en dag men det känns långt dit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar